Svenska griffonsektionen

Röd eller svart oavsett kulör eller pälstyp är Griffon:

En robust och tålig dvärghund med ett charmerande fulsnyggt yttre. Den är glad och pigg, och en mycket bra sällskapshund.  Den är plattnäst som en prisboxare, skäggig som en sjöbuse men mild som en sommarvind när den med stor ömhet kryper upp i sin ägares knä för en stund mysstund.

Griffonen är inte betjänt av att överbeskyddas eller daltas med. De leder mer till en sjåpig och ängslig hund. Den är fullt kapabel att själv konfronteras med omvärlden, vare sig den består av andra hundar, barn eller nya miljöer och den ska bara ha det ägarstöd som vilken annan hund som helst i samma situation.

På många sätt är griffonen ett bra val för den oerfarna hundägaren. Rasen är lättskött och den har ett stabilt och positivt psyke. Den är lättfostrad och känslig för röst och tonlägen. Att sätta sig upp mot sina ägare genom att använda tänderna står en griffon helt främmande. Den är inte heller någon slagskämpe utan är vänligt inställd mot de allra flesta hundar. Griffonen fungerar bra med barn, som med alla andra mindre hundar är frågan snarare om barnen fungerar bra med hundar.  För ett barn i skolåldern eller strax under blir griffonen ofta en utmärkt kamrat.

De finns en viss Regelförvirring då Griffonen finns i tre färger två olika pälskvalitéer och det förunderliga är att valpar i en och samma kull kan registreras under tre olika rasnamn.

Är valparna:

Strävhåriga och röda heter de "bruxellios" (Brusselloa)  

Strävhåriga och svarta eller black and tan kallas de "belge" (Belsh)

Korthåriga i alla färgvarianter kallas de "petit brabancon" (brabansån)

Man kan få allt tre varianter i samma kull och det är tillåtet att para hundar oavsett till vilken kategori de hänförs.  

Vanligast i vårt land är den röda strävhåriga hunden, griffon bruxellios.

Griffonen har sitt ursprung från hundrasen"chien barbu" från belgien. Nu mer är det en Europeisk blandning.

Den ursprungliga "chien barbu" ochnumera utdöda skäggförseddaråttjägaren, kom att korsas med tyskarnas egen råttjagare affenpinschern, och så småningom tillfördes även mops som var högsta mode i grannlandet Holland. Introduktionen av den sistnämnda antas vara anledningen till uppkomsten av den korthåriga petit brabancon, likväl som till nospartiets minskade längd. Slutligen tillfördes även engelsk dvärgspaniel, något som förädlade griffonens sällskapstalanger men ödelade dess funktion som råttjägare. Vid det här laget hade den lilla griffonen lämnat stall och ladugårdar till förmån för de kungliga hovets salonger. Rasens popularitet ökade lavinartat efter 1870, en av orsakerna var att den vunnit drottning Henriette Maries gunst. Den svenskfödda drottning Astrid förvaltade arvet. Hur populär rasen var förstår man kanske av att det på en utställning redan 1914 deltog 125 stycken. Än mer häpnadsväckande är att det under en och samma tid fanns mer än 5000 avelstikar i Bryssel och trakten däromkring! Redan 1880 erkändes griffonen som ras och får man tro bevarat bildmaterial från den tiden har den inte ändrat sig nämnvärt exteriör

Skötsel
Griffonen en lättskött hund, både när det gäller yttre och inre egenskaper. Pälsvården varierar på om hunden är sträv eller korthårig, men den är inte i något fall betungande. Den strävhåriga päls som trimmas med jämna mellanrum klarar sig utan fällning, men inte heller den korthåriga tappar hår i någon nämnvärd utsträckning.

Tänder och klor
Att hoppa över den viktiga biten av tandhygien i griffonens skötsel kommer att straffar sig i längden. En del har tendens att redan i unga år utveckla tandsten, men skrapar man bort det regelbundet hinner det aldrig leda till större besvär, det är inte svårt att göra själv, annars kan veterinären hjälpa till.

Blir gammal
En välskött griffon blir gammal. Tretton till femton år är ingen anmärkningsvärd ålder. De flesta hundar av rasen mognar långsamt och når sin exteriöra höjdpunkt så sent som vid 4-5 års ålder. Enligt standarden får rasen väga upp till fyra och ett halvt kilo för hanhundarna och upp till fem kilo för tikarna. Unga hundar, speciellt av hankön, kan i perioder ha svårt att lägga på hullet och i sin iver att få hunden kraftigare upptäcker ägaren försent att den blivit för kräsen och tjock. Vanlig hundmat serverad i en skål mår griffonen bäst av. Med korta klor, rena tänder och lagom vikt har griffonen förutsättningar att leva både ett långt och friskt liv .